Jag blickar ut, där allt ser ut som vanligt. Där fåglarna börjar kvittra, där naturen börjar leva igen och för ett litet ögonblick verkar världen vara som vanligt.
Får nypa mig själv ibland för att inse att denna gången är det så mycket större än Elton, för det är ju så det brukar vara. Samhällsproblemen för oss brukar handla om honom , och det fortsätter det göra trots eller med Pandemin som just nu förgör liv och samhälle.
Nässjö kommun har gett oss avslag på allt vi bett om. Parkeringstillstånd, Assistans, anhöriganställning och hävdar bestämt att Elton ska gå på förskolan precis som andra barn. Förskolan har ju sagt att de klarar av honom – vilket de inte får neka, men de lyssnade inte på Eltons läkare och habteam som intygar en fara för hans liv och livskvalitet.
För kommunens räkning kunde inte pandemin komma mer lägligt. För vi står i den kalla skuggan tillsammans med alla andra samhällsgrupper som fallerade redan innan denna världskris existerade. Där syns vi inte, där hörs vi inte – för vi är en minoritet och det har vi alltid varit, En minoritet med redan hesa trötta röster som om möjligt syns mindre och kommer inte höras när det blåser över. En majoritet är nu i kris – i den krisen spelar vi ingen roll..
När stormen är över kommer ingen längre ha råd att tänka på oss, samhället kommer springa förbi oss i skuggan utan att hinna stanna upp.
Och på sätt o vis känner jag mig girig. En röst i mitt huvud säger till mig att sätta mig ner och hålla käften. För människor dör. En mamma, en son, en far eller morförälder ett syskon eller nära vän. Människor dör oåterkalleligt. Folk pratar om den här pandemin som om allt kommer återgå till det normala, men för många människor kommer livet aldrig mer bli detsamma. Det kommer alltid finnas en tom plats vid matbordet, en ensam vigselring, en tom sängplats, eller ett telefonnummer som inte längre har en abonnent. Och som om inte det vore horribelt nog, så dör människor utan värmen av en bekant och mänsklig hand. I livets mest ångestfyllda stund sitter anhöriga på andra sidan telefonen i väntan på samtal att det hela är över. Värmen och tryggheten i att ha sina älskade nära i livets sista stunder går förlorad – åter igen, oåterkalleligt för att de inte ska behöva vandra samma öde till mötes, eller bli orsak till att någon annan gör det.Det får mig att tänka tillbaka på alla adjö vi fått ta som aldrig blev, men också oroa mig för ett adjö som kan komma att ske.
Man kan aldrig ändra de här stunderna – aldrig ställa dem till rätta. Det gör ont i mig för alla adjö som händer ensamma. Alla ord som förblir osagda, för alla själar som är smittsamma i sin kroppsliga form och därför måste omringas av skyddsmaterial.
Det kvittar att det ”bara” skulle vara 1 eller 2 avlidna – har ni förresten tänkt på opersonligheten i den meningen. avlidna. Det är så mycket större. SÅ mycket större. Människor som Gjort fotavtryck i sanden, som funnits, älskats, älskat och delat minnen. Människor som fastat på bilder, som skrattat, varit bebisar och fostrat barn. Och i skuggan av allt det här står vi, med hängande axlar och vet inte längre vad man vågar be och skrika om.
Nyheterna och sociala medier domineras av Corona. Krisen 2020. medan vi andra lever vidare i en annan slags kaosartad kris, vi är redan vana vid hygienrutiner och planering, katastrof är vardag sen vår Lilla Egna värld vändes uppochner.
Frågan är bara, vem som ska vara klarsynt nog att se oss när solen åter lyser igenom ….
And when you can´t do nothing else – Pray.
stay safe !
Senaste kommentarer