Älskade Lilla Prematur

Jag har slutat leva i väntan på döden.

Jag trodde jag mådde bra – eller åtminstone OK.

Det känns som om det ser ut och känns som jag mår bra. Jag skrattar, jag ler, jag lägger mig inte. Men mitt i ett tillstånd av helt ok häromdagen träffades jag av en ångesttsunami. varje gång jag känner det här känns det som jag aldrig mått så här dåligt förut. jag känner aldrig igen djupet. Jag vänjer mig inte. Varenda cell i kroppen har börjat krampa av syrebrist. Jag blir andfådd av att sjunga imse vimse spindel för min dotter, jag mår illa…..och så den här intensiva tryckande smärtan bakom bröstbenet. Som hjärtat är för stort för bröstkorgen och allt där inne trasas sönder. Jag tror egentligen bara jag är trött.

Mitt i en vardaglig syssla fick jag fysiska bröstsmärtor och varje gång jag andades ut kändes som det om min kropp aldrig skulle kunna klara av att ladda om inför ett nytt andetag.

Jag loggade ut från allt. Sedan dess har telefonen fått ligga. Tills idag på morgonen när mitt kontrollbehov tog över och jag blev tvungen att kolla vart Eltons artikel i Aftonbladet gett för reaktioner. Google i all ära, men jag borde lärt mig vid det här laget att bara låta bli. Alla skämt om hans tillstånd gör mig så jävla ont och undrar om jag gör rätt som pratar så öppet om allt som hänt honom. jag försöker ha förståelse, jag försöker att inte vara lättkränkt, jag försöker att låta det rinna av mig. men det piercar mig och lämnar öppna infekterade sår. och under tiden jag biter ihop så hårt att tänderna nöts ner känner jag hur det rinner längs kroppen. Blodet, svetten och tårarna som jag aldrig får visa för någon – förutom här.

All känsla av maktlöshet och känslan av att vara i liknelse av skräp kom över mig. Jag ser mig omkring och det gör så ont för alla dessa barnen som behöver så mycket bättre förutsättningar för att kunna leva ett bra liv.

Jag känner mig värdelös. Du betyder bara något om du kan köpa ditt mänskliga värde för pengar. Jag försöker skrika så högt jag kan att mitt barn och alla andras barn visst spelar roll. Folk lägger huvudet på sned en stund, sedan går de vidare och lämnar oss kvar på trottoarkanten att klara oss i kylan ensamma. Vi har ingen väg ut ur det här. Jag vill ge upp.

Jag kom till en smärtsam insikt att vårat liv är på paus i väntan på döden. Tills den kommer så kommer jag inte våga andas. Och när den kommit vet jag inte om jag kommer kunna det någonsin igen.

 

 

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
stats