En sak som ständigt plågar min själ är vad jag ska svara när någon frågar hur många barn jag har när Elton inte finns mer.
Svarar jag fyra måste jag förklara den mest intima, fruktansvärda tiden i mitt liv. Svarar jag 3 känns det som jag glömt honom. Hur är man när man är en 3barnsmamma med 4 barn.
Hur kan jag samtidigt summera den här tiden som fruktansvärd? Jag fick ju ett barn. Just nu har jag honom kvar. Han har berikat mitt liv med mer kunskap, ödmjukhet och lärdomar än någon annan människa jag stött på.
Han har förändrat mig för alltid, jag kommer aldrig bli densamma. Han har påverkat varenda cell min kropp och varenda bit av min själ, denna lilla kille. Jag kommer aldrig mer ta någon eller någonting för givet. Och jag kommer för alltid ha en annan inställning till livet och för tiden vi lever här på jorden.
Tacksamhet för de som finns, tacksamhet för de som fanns. Öppensinnad. Jag vet att jag såsmåningom kommer upp över ytan igen, även om det inte är någon gång snart. Men jag kommer aldrig läka, aldrig glömma och fast han sen inte längre finns att ta på så kommer han alltid finnas med oss i varje hjärtslag, i varje andetag – varje sekund i resten av våra liv
Varje människa, stora som små, lämnar avtryck här på jorden. Varje människa bär en egen ryggsäck, men egna sorger och tragedier. Och jag är den första att erkänna att det är lätt man lätt glömmer orsaker bakom människors agerade eller val.
Var ödmjuk. Var förlåtande. Idag är snart slut och kommer aldrig igen. Livet är alldeles för kort för att ångra.
Senaste kommentarer