Sedan 2 dagar tillbaka är Elton inlagd på sjukhuset igen. Vi har lärt känna honom väl vid det här laget och vet när någonting inte stämmer.
Han han problem att behålla salterna i kroppen och samlar på sig vätska, så just nu ligger han inne för justering av natrium. Första natten sov jag där inne, jag är den som är mest orolig hemma. Inatt sov Calle där inne och de sover där till i morgon, sen hoppas jag att de får komma hem <3
Jag saknar dem…här hemma rullar livet på som ”vanligt” som om de aldrig hänt.
Så här sitter jag, med en ångest som äter upp mig inifrån. Ångest för allt. För allt han inte kommer få uppleva, för allt han SKULLE få uppleva. För att han föddes för tidigt, för att vattnet gick, för att min mjölk har sinat, och så mycket annat. Ångest för om han överlever och vilka skador han kommer få dras med då, ångest för när han dör för att jag älskar honom så gränslöst.
Ångest för livet. Ångest för döden. Ångest för allt.
Man tänker ofta ”det händer inte mig”. Så måste man nog tänka för att överleva. Jag trodde inte jag skulle sitta här 1 år och 4 månader efter att Louie föddes med en till perfekt liten kille på 2 månader men som jag måste träna mitt huvud med att bli utan snart. Men barn dör. Barn dör faktiskt. Och Elton kommer bli en av dem.
Palliativ är ett laddat ord.
Stark var ett svagt ord innan Elton fanns. Så mycket styrka i så liten kropp.
Senaste kommentarer