Calle ringde innan.
Nu börjar de fundera på om saltbristen i den lilla kroppen inte alls har med hjärnskada att göra som man innan trott.
Saltet stiger för sakta och just nu börjar de fundera på om det faktiskt är njurarna som det är fel på. Exakt vad detta innebär för Elton vet jag inte. Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak att hans hjärna kanske inte tappat funktionen att reglera vätskebalansen.
Under tiden vi låg inne på sjukhuset så blev hela Elton en sjukdom och diagnos på nåt sätt. Man pratade aldrig om framsteg eller bra saker, när jag läste hans journal stod det sällan eller aldrig någonting som kunde tolkas positivt.
När vi kom hem var det annat. Inga skärmar, inga provsvar, inga infarter – bara Elton.
Som denna lille kämpe fått utstå i sitt korta liv. Jag vet inte längre vad jag tycker är bäst för Elton. Vad som är bäst för mig vet jag redan – jag vill ju ha honom kvar. Jag är så rädd för framtiden. Rädd för nästa timme, rädd för morgondagen.
Jag försöker leva. Jag andas. Men det känns inte som så mycket mer. Vi lever i vakuum. Vi hör men lyssnar sällan. För mycket ljud gör oss förvirrade och helt slut,
Möter du mig på stan (vilket du antagligen inte kommer göra så ofta) vet jag inte hur jag reagerar. Jag kanske gråter, jag kanske låssas som ingenting.
Jag kanske har en bra dag just den dagen, eller en bra kvart för den delen. Jag kanske tvärtom tar en omväg om jag ser dig för jag kommer bryta ihop om du frågar hur det är. Ta det inte personligt och ha tålamod med mig. Jag fungerar inte, jag är sönder, trasig ….vilsen.
Elton är också trasig, sönder, i onödan. Han skulle inte må såhär, det var inte så här det skulle bli.
Idag tog jag mod till mig och åkte in till Ica för att hämta en tavla jag beställt på Elton. Framsteg.
Just nu är jag glad om jag kommer ur sängen, eller lyckas laga någon mat som är någon mer avancerad än köttbullar och makaroner.
Senaste kommentarer