Operationen gick över lag bra. Nu väntar jag på svaret, vilket jag hoppas bara innefattar grava cellförändringar och inte C-ordet. Isåfall får jag vänta 3-4 månader på ny tid för ny biopsi och visar den på fortsatta förändringar tycker de att jag ska ta bort hela livmodern.
Elton har tappat nästan allt sitt fina hår som en biverkan på medicinerna 🙁 lille skalleper, han ser så mycket sjukare ut nu än innan.
Jag själv känner mig som ett nervvrak. Orolig rädd och tappat all social förmåga. Tappat mig själv och inser att jag aldrig någonsin kommer bli densamma. Den där godtrogna naiva personen jag var är som bortblåst, vilket jag också sörjer. I allt detta förlorade jag inte bara Elton, utan någonstans på vägen tappade jag mig, Malin. Min ork, min glädje. Jag har kommit på mig själv flera ggr vid frågan hur jag mår att snabbt som attan haspla ur mig ”joho det är bra!” Bra?! Som om någon någonsin skulle gå på det. Jag har gjort försök till att umgås med människor men blir nervös. Kan inte se folk i ögonen, får hjärtklappning, kan inte längre lyssna…
ibland får jag för mig att jag accepterar hur det är. Jag mår relativt bra och dagarna rullar in i varandra. Sen lamslås jag av något. Ett minne, en doft, eller av snälla ord. Vad som helst , helt oväntat, kan trigga igång känslor jag inte visste att jag hade, eller åtminstonde känslor som varit undangömda ett tag.
Jag sover inte så bra längre. Drömmer att jag har ”C-ordet” varje gång jag lyckas somna. Dagdrömmer och undrar hur jag ska lyckas säga ”jag älskar dig” tillräckligt många gånger till barnen för att fylla en livstid jag inte tror jag har. Någonstans inom mig är jag säker på att det kommer hända. 50-60% chans trodde läkaren att jag skulle utveckla det om förändringarna finns kvar.
Det här är det värsta året i mitt liv. Och jag ska skåla – så in i Norden när 2017 är till ända och jag får börja om på nytt.
Kära Malin.
Vill bara skicka iväg en kram och säga att Du gör ett fantastiskt jobb som mamma ❤ Glöm inte bort att ta hand om dig själv.