Idag är dagen Elton skulle födas, det känns helt surrealistiskt för han har ju varit här i en evighet – som om han alltid funnits. På fredag blir han 10 veckor.
Calle tog med sig Elton idag till Ryhov för EEG och sammanställning. Jag stannar hemma med Louie som haft en fruktansvärd hosta.
Jag är på sätt o vis glad att jag är hemma idag, jag känner att jag psykiskt inte klarar av ett läkarsamtal och ett nederlag till. Igår satt jag och höll krampaktigt i Elton och slutade lyssna tillslut när läkaren pratade om åtgärder och aktiva (eller passiva) insatser medan tårarna tyst rann nedför mina kinder samtidigt som smärtan brände bakom bröstbenet. Det är lite så jag hanterar det här nu för tiden, jag stänger av, slutar lyssna och tar inte till mig. Jag vill inte tro på dem, jag går in i någon slags försvarsposition och vänder taggarna utåt. Hela dagen igår var jag så arg. Jag ville bara gå o dra täcket över huvudet, och det blev inte bättre av att tänka att det blir en ny dag. För idag har varit ångestladdad ända sedan dagen han föddes. Hade han fötts nu eller kanske bara en vecka senare, hade det varit annorlunda då?
Helst av allt hade jag velat ur mig varenda svordom jag kan ibland, skrika och slå i väggen och få utlopp för alla känslor som bubblar upp. Men jag kan inte, jag måste hålla ihop. Jag får kan inte falla samman.. Jag måste hålla mig över ytan, jag måste överleva 
Senaste kommentarer