Missförstå mig rätt. Jag är så ofantligt otroligt glad att Elton är här och att han inte längre är palliativ, det känns som en seger mot allt motstånd och pessimism vi stött på.
MEN det är svårt att ställa om sig. För sorgen finns fortfarande kvar där inne och gror, sorg som vi aldrig fick utlopp för. Sorg som låg och pyrde tillsammans med skräcken och rädslan av att finna Elton kall i vår säng en morgon, men det hände inte. Varje natt fick man förbereda sig mentalt på att det var sista gången man såg honom. Hoppet fanns där hela tiden förstås men man försöker vara realistisk och släppa kontrollen och lita på att läkarna vet vad de pratar om.
Helt plötsligt vände Eltons tillstånd och bevisade alla fel med alla framsteg. Vi vägrade ju också ge oss förstås. En sak som var hemskt ångestladdad för min del var att Elton aldrig skulle kunna äta. Hur skulle jag någonsin kunna ge fredagsmys till barnen eller ha mysiga middagar tillsammans om han inte kan vara med? Jag hatade tanken, så jag började med några droppa i munnen och ihärdig träning gav till slut resultat. Här står vi nu, 4 1/2 månad senare UTAN sond på dygn 5.
Men när Elton inte längre var palliativ så fick vi inte riktigt utlopp för all sorg och oro som låg o pyrde och vi skulle snabbt ställ oss om på allt som kommer ha med framtiden att göra. Från att Elton inte fått varken syn eller hörselundersökningar så ska han få all hjälp han behöver för att få det så bra som möjligt. Sjukgymnast, arbetsterapeut, undersökningar…..HLR…
Detta har resulterat i en konstant oro i kroppen som liksom inte riktigt kommer upp till ytan. Jag ser tillbaka på vår resa och kan liksom inte greppa att det är vi. Sitter och ser igenom mitt instagramkonto och gråter för allt jag skrivit, för alla känslor som flyter upp. Jag minns det så väl, fast det känns som om jag sitter och tittar på någon annan.. Hur överlevde vi allt det här….
Senaste kommentarer