Älskade Lilla Prematur

Det här är nog bland det svåraste jag någonsin har och kommer skriva. Men det här är min sanning, mina känslor. Helt avklädda och blottade för att få dem till att nå ut där de behöver vara. Jag är öppen som person med det allra mesta, men vissa saker har en förmåga att fasta längst bak på tungan – på gott och ont.

Här kommer det….

När vi fått reda på att Elton insjuknat och i vad – så önskade jag att han dog. Det är så hemskt att jag mår illa av att bara skriva det. Men i chocken och rädslan låg jag i Calles armar och skrek att det är bättre om han dör, jag vill ha en ny…

Det var så många tankar och känslor att jag trodde aldrig jag skulle resa mig igen. Jag ville inte att han skulle lida mer, jag ville inte att han skulle bli begränsad, jag ville att han skulle få vara ett barn…

Jag ville gå tillbaka till vad allt var innan allt hände, till mig Calle Edvin Ronja och Louie. Vara lycklig, krypa ur skinnet, jag ville gå under jorden.

Det är så fruktansvärt hemskt, samtidigt som jag skriver detta ligger han och snusar på sin pappa efter att ha ätit hela sitt 17-mål på sin flaska. Jag önskade att han inte var här, och nu kan jag inte tänka mig livet utan honom. Min Elton – hur kunde jag?

I allt det här har vi fått kastas mellan själviskt och osjälviskt h.e.l.a tiden. Försöka vara tillräckligt osjälviska och låta honom gå om han behöver, vara själviska i form av att vilja göra allt när man egentligen inte borde.

Folk i närheten har hela tiden sagt att vi ska vara tacksamma för barnen vi har, om Elton inte fixar det. Klart vi är, tro inte annat. Men innan man kan säga så, så måste man tänka på att INGET barn ersätter ett annat. Jag älskar inte nåt av barnen mindre för att en kommer till, eller en går bort. Jag älskar dem alla lika, som egna individer. Och vi sörjer faktiskt en liten kille som aldrig fick bli. Som skulle sprungit runt och lekt med sin 1 år äldre bror, de skulle blivit så tighta… Den killen är borta för alltid och istället fick vi en envis liten Elton som kommer vara väldigt begränsad resten av sin tid på jorden. Och den tiden ska vi göra till den bästa för honom. Men vetskapen av att han kommer dö i förtid gör ont, men mest av allt gör det ont att han aldrig kommer få vara barn. Han kommer aldrig se på oss och le, vi har missat allt…

Samtidigt som skammen och skulden ligger latent i bakgrunden hela tiden var det skönt att fp ur sig, för nu är det inte längre så, jag önskar att Elton lever <3