Det slog mig, att jag plötsligt hajkar till när jag hör ett barn skrika. Som om det vore det mest onaturliga i världen. Jag hörde Elton skrika ett fåtal gånger de få dagar han var frisk, och jag är så ledsen för att jag inte kommer ihåg hur han lät. Jag minns att jag ofta sa att han låter som en kattunge – men allt detta har jag förträngt.
Det är så ovant att höra barn skrika att jag blir stel i kroppen när det händer, och det händer ju inte allt för sällan på stället vi befinner oss. Ibland glömmer jag liksom att han är sjuk och att skrik från barn är ett friskhetstecken.
Sköterskan som har Elton inatt berättade att hon hade haft honom på morgonen när han blev riktigt dålig första gången, innan vi visste varför han var dålig. Hon berättade att hon mött mig i dörren på salen och att jag var lika blek som Elton var den morgonen och att hon vänt sig om till sin kollega och sagt ”hoppas inte det händer henne någonting på vägen till rummet nu”
Ytterligare en sak jag förträngt på den här resan. Jag hade kunnat svära på att jag aldrig har sett henne innan.
Som jag pressar mitt minne till att ta fram de där bra stunderna jag hade med Elton, hur han såg ut och hur han var. Jag minns bara hur vi beskrev honom under den tiden, hur vi sa till alla att han mådde så bra en bebis bara kan må för den veckan, hur nyfiken han var, hur stora ögon han hade och hur tillfreds med livet han var.
Du var så färdig för livet min älskade lilla Elton – så redo att ta världen och framtiden med storm. Men så fick det aldrig bli
Senaste kommentarer