Förlossningberättelse

Nu ska jag göra någonting jag själv tycker är jättejobbig. Jag tänkte skriva ner förlossningsberättelsen och vad som hände när Elton kom till världen. Jag har inte kunnat se tillbaka på bilder från när han var frisk för det gör så ont. Men nu ska jag försöka.

På måndag kväll 17e Juli, dagen efter att vi kommit hem från en vecka i steninge, fick jag så ont i magen, lämnar matbordet och säger att jag behöver en varm dusch. Samtidigt som jag går upp för trappan så känner jag att någonting börjar rinna men tar det med ro, tar en dusch och lägger en binda för att se om det kommer mer. resten av kvällen låg jag i soffan, inga smärtor och inget mer som rann. Jag hade känt länge att mitt vatten kommer gå för tidigt, konstigt nog, och blev lite paff att ingenting mer runnit under kvällen.

Vid 1 på natten vänder jag mig i sängen och känner hur någonting forsar ut. Springer upp på toaletten och ser att de är helt dyngsurt så säger till calle att jag tror någonting har hänt och ringer till förlossningen som tycker jag ska komma in trots bokad tid dagen efter. Ringer min svägerska som kommer ner till Louie, de stora var hos sin pappa, och åker in. Väl där räcker det med en snabb titt med UL på magen för läkaren för att konstatera att det fattas vatten. Han gör även en vaginal undersökning där det konstateras att det är vatten som strilar. Calle åkte hem för att hämta saker, jag blev satt i ambulans till Ryhov.

Där inne låg jag, åkte upp och ner från BB till förlossning och försökte förbereda mig mentalt på att ligga där inne till vecka 36+0 då de tänkt sätta igång mig. På torsdag efter besök av Calle och Louie så började jag ana oråd.

Elton rörde sig inte i magen och jag kunde inte få igång honom på något sätt, de lyssnade med doppler och konstaterade att hans hjärtljud var alldeles för höga så blev akut nerkörd till förlossningen. Tappen hade minskat men var ännu intakt. De tyckte jag kunde ringa Calle ifall det skulle sätta igång. Så han kom in, prover togs och mina infektionsprover hade börjat stiga. Då sa de att nu stoppar vi det inte mer. På natten fick jag en morfinspruta för jag hade så himla ont i ryggen och höfterna, smärtan klingade av och jag kunde somna i tron om att allt var lugnt.

Jag vaknade på morgonen och skickade sms till alla att allt var lugnt och hade lugnat ner sig, vände mig om och kunde helt plötsligt klocka värkar. Gick på toaletten och såg att jag blödde, så ringde på klockan och de kunde rätt snart konstatera att tappen var utplånad och jag var öppen 3 cm.

2 timmar senare var han född. Han skrek, jag fick se honom snabbt innan de rusade iväg med honom. Calle var så chockad att han inte ville klippa navelsträngen. Jag låg kvar där innan jag fick komma till akutrummet för att se honom.

Han var så redo, för världen. Men världen var antagligen inte redo för honom. Han var så stark, läkarna överöste beröm over honom, sköterskorna var så imponerade över hur han betedde sig. Sen blev allt förstört – för alltid förstört.