Idag har jag bara känt mig arg. Arg för att han blev sjuk, arg på att ingen lyssnade på mig när jag sade att han var sjuk, arg för att han låg med kramper så länge utan att någon gjorde nåt. Arg på alla.
Försökt att hitta någon att klandra, klandrar läkaren, klandrar sköterskorna som inte tog mig på allvar men framför allt mig själv. Jag vill ha en orsak, en anledning, jag vill spola tillbaka tiden…jag hade gjort så mycket annorlunda. Men detta är ingens fel. Det är otur, en sabla tillfällighet utan någon som helst mening eller sans.
Men ingenting jag gör eller säger, tänker eller känner ändrar någonting. Han är sönder. För alltid sönder. Han får inga fler chanser, och han hann inte ens börja.
Jag är så ledsen för Elton, och för hans syskon. För oss, för alla som står runtomkring och måste vänta på att hans lilla kropp inte orkar mer. Han syskon som är rädda att varje gång de träffar honom kan vara den sista.
Vi har försökt vara öppna och ärliga mot barnen från start. Sakliga och ärliga, men det blir svårt när ingenting blir som det är trott att bli. När barnen var inne på sjukhuset för att få en chans att säga hejdå så var vi så säkra. Sen överlevde han. Det känns som vi ljugit för dem. Samtidigt är jag glad för varje möte som inte är det sista.
Elton är så trött idag och hans värden var som sagt sämre. Jag trodde verkligen att höjningen av krampmedicinen skulle hjälpa som sist.
Ingenting i världen kan sätta ord på känslan av maktlöshet när ens barn tynar bort och allt man kan göra är att vänta, älska gränslöst med vetskapen om att vilken dag som helst kan vara den sista.
Jag önskar jag kunde se in i framtiden, veta hur det kommer bli. Hur kommer vi må om ett år, var kommer Elton vara. Kommer jag någonsin hitta mig själv igen?
Du gjorde det du kunde där och då Malin ♡ du bär inte skulden för den här orättvisan, jag tänker på er hela tiden. Önskar jag kunde ge dig en stor varm kram ♡ kram Julia J