Älskade Lilla Prematur

Jag är så slut, så färdig. Allt börjar ge upp. Jag letar mening med precis allt som sker. Tycker så synd om Elton och om hans framtid. Min hjärna bearbetar 1000 tankar känslor och intryck i minuten. Kommer på mig själv med att inte kunna fokusera på en sak mer än en liten stund i taget. Allt är så trassligt. Jag är så trasig.

Jag vill spola tillbaka tiden. Jag hatar personen jag blivit. Minsta lilla som sker utöver det normala, om det så handlar om att handla mat, gör mig utmattad. Hjärtat slår så hårt i bröstet att jag ibland tror att det ska slå sönder bröstkorgen.

De hör dagarna har varit fruktansvärda. Gråten ligger så otroligt nära och jag känner att jag är påväg utför kanten, det känns som jag drunknar. Hela kroppen gör uppror. Har ont i magen , har huvudvärk, svårt att minnas och orientera mig och ibland undrar jag hur mycket mer jag kommer orka. Men orkar gör jag – för vi har inget val.