När Elton var palliativ var man liksom van vid tanken att han när som helst skulle sluta andas, att vilken kramp som helst skulle kunna vara den som tog hans liv. Nu är man inte det längre och istället för att vänta på det som för oss alla är oundvikligt har det nu blivit min största rädsla. Såklart tänker ni. Såklart är den största rädslan i livet att någonting ska hända ens barn. Men så var det inte riktigt innan. Man var oförberett beredd. Och själva döden var inte det värsta när Elton var palliativ – för den kunde vi inte råda över. Det var vägen dit. Att aldrig veta om man gjorde tillräckligt, om han led, om vi hade visat honom tillräckligt med kärlek och att aldrig veta vilken stund med Elton som var den sista.
Elton skador är vad man kallar globala. Alltså innefattar hela hjärnan. Och det absolut läskigaste i det här är att Eltons hjärnstam är skadad. Hjärnstammen styr allt det som gör att vi lever. hjärtat, andning osv. Det sig mig häromdagen att ett krampanfall som slår slint där inne kan störa den redan sköra hjärnstammen. En kramp fel så kanske hjärtat slutar slå eller så kanske han inte kan andas. Det är min största rädsla just nu – när man inte längre är van vid tanken på döden och inte heller accepterar den. Jag kan inte tänka mig ett liv utan Elton, jag ser det inte framför mig.
Sen kommer den här känslan av total hopplöshet. Den pessimistiska sidan av en själv som dyker upp då och då – kanske för att balansera förnuftet som ständigt löper amok och föreställer sig en normal framtid. Kanske är den här känslan av hopplöshet en direkt svit av allt vi varit med om, eller kanske ett försvar mot enorm besvikelse. Jag tror alla ”funkis” föräldrar någonstans går igenom den här fasen. Där man inte riktigt vet vad som är värt och inte. Det själviska ”jaget” mot förnuftet och den empatiska delen av en själv.
Det här är en ständig inre kamp. Hoppet mot förtvivlan, sorg mot glädje, önskan mot det som är realistiskt. Om ni tycker jag svamlar så skulle ni spenderat en dag i min hjärna *phu*
Jag vet vad jag känner och jag vet vad jag tycker. Jag vet vart jag står och vad jag önskar. Men det krävs inte så mycket för att man ska tvivla på sig själv.
Senaste kommentarer