Jag har pratat innan om hur minnerna av hela resan kan triggas igång av nästintill vad som helst.
Igår fick jag en Flashback, utan någon som helst förnimmelse.
Plötsligt när jag nattade Louie mindes jag när jag låg i sängen på IVA sal 3 , bredvid Elton och väntade på att han skulle dö. Mindes när jag gråtande satte min panna mot hans och sa att han hade kämpat nog och det var okej att släppa taget nu. Sekunderna efter började larmen pipa och värderna sjönk.
Idag gick vi förbi utegården på neo när vi skulle dit för vaccination. Mindes plötsligt värmen den dagen han nöddöptes. Den gassande värmen, de många kära som satt där ute tillsammans med den underbara sjukhusprästen Thomas, grät, fikade…. och det som mest fel var, var att Elton låg kvar i sin kuvös. Det var hans dag, men han fick inte hara med. Istället låg han kvar där inne, ensam på en IVA sal.
Minns så väl, den dagen fick hans rumskompis sin första permis till familjerummet.
Kanske är det så att de förträngda och undanstoppade känslorna och minnerna börjar ge sig till känna nu.
Träffade SSK Lena idag <3 underbara Lena! Hon kom in rätt sent i Eltons liv, men jag minns det så himla väl. Hon sa en sak som satte sig rakt i hjärtat, ändrade hela våra synsätt och den natten sov vi ordentligt för första gången på länge. Mitt i vår oro för framtiden och hur Elton skulle bli sade hon
”då kan jag trösta er med, att det ligger långt utom er kontroll. Elton är en egen individ och han själv bestämmer hur mycket han orkar”
Ja, men såklart är det så! Och det har Elton visat nu <3
Senaste kommentarer