Får nypa mig själv i armen ibland. Ser mig runtomkring och allt går i slowmotion, och när jag väl faller tillbak i verkligheten så är vi flera månader ifrån vart jag trodde vi var.
Drömmer fortfarande ibland om hur allt skulle varit om ingenting av detta hade hänt, om läkarna och sköterskorna där inne inte kände Elton så väl att de kan hans personnummer utantill.
Stirrade mig blind på datumet idag. 10 december, Malin dagen och min namnsdag. December och 2 veckor kvar till julafton. Klapparna är stort sett färdiga, granen fattas dock. Den får flytta in nästa helg när vi tar alla barn till skogen.
Men vad hände… vart är de här 4 1/2 månaderna av mitt liv, av vårt liv. När blev det höst? om än vinter? För jag lever kvar i Juli månad- I sommaren vi aldrig riktigt fick uppleva. Då allt var bra, Elton var frisk och låg tryggt vaggandes i min mage, barnen var glada, vi hade semester. På bara ett ögonblick blev det mörkt och snön föll.
Det ger mig en obehaglig insikt i hur vi levt de här månaderna. I ett vakuum innanför våra väggar eller sjukhusets. Hur det blev vardag, hur sorg blev så ingrott och vant att skratt och glädje kändes främmande.
Snart är det Eltons allra första Jul, och Louies andra. Mina stora barn är så stora att de nästa år fyller 9 och 7.
Jag undrar varje dag, trots att Elton är här för att stanna hur många jular har kommer få uppleva.
Jag gillar verkligen inte Julen, och har nog egentligen aldrig gjort det sedan jag var barn. Jag blir fylld av ångest att inte räcka till, och att göra barnen besvikna. Köper alldeles för mycket och får vända på varenda krona för att få allt att gå ihop, men mest av allt hatar jag julen för att det nästa varje år händer någonting hemskt där runtomkring. Nu är det om möjligt ännu mer ångestfull för nu vill jag att varendaste jul i resten av Eltons liv ska vara fantastisk och felfri.
Tomten – i år önskar jag bara en sak, att min son kommer växa upp och bli så bra som han bara kan.
.
Usch förstår din känsla ända in o hjärtat. Har själv en pappa som är sjuk i ALS , en farfar som är dålig och vår ena son fick Epilepsi här i höstas med,
Så känner så igen det att livet rullar på men man är liksom inte med själv, man lever som i en bubbla.
Speciellt när julen närmar sig så ökar ångesten och jag kan liksom inte njuta och vara glad raktigenom utan ibland vill man bara fly.
Jag håller alla mina tummar för er att allt kommer att bli ”bra”, att Elton får vara den fina pojken till fullo som han är.
Skickar massa med styrkekramar och när det blir för tufft så glöm inte att andas ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️