Älskade Lilla Prematur

Igår och förgår var bra dagar. Elton har varit stabil och stundtals glömmer man bort resan vi genomgått och hans prognos. Igår morse hade sonden åkt ur (med eventuellt lite hjälp av storebror) så då fick det bli en tripp till sjukhuset för att sätta ny sond och även lite provtagning när man ändå var där.

Jag och Louie var hemma under tiden, sjukhuset ger mig kalla kårar nuförtiden. Jag orkar inte med min egna ilska.

Han går upp precis som han ska i vikt, och äntligen har huvudomfånget börjat öka igen efter ett tag med stillastående. Ibland ser jag på Elton, tänker att de måste sätt fel, blanda ihop hans provsvar och hans röntgen med någon annan. Det här är inte samma kille de beskriver….han kan omöjligt vara så skadad som de påstår.

Igår åkte jag iväg ett par timmar och satte fransar. En välbehövlig paus från livet. Framför allt skönt att kunna se sig själv i spegeln på morgonen utan att ramla baklänges. Man ser allt annat än pigg och fräsch ut efter allt som hänt.

Jag skrev på instagram häromdagen att jag förstår att min skrift är ”eländig”. Det jag skriver är nattsvart, mörkt och tråkigt. MEN jag måste även belysa att vi har våra ljusare stunder-där vi fungerar som vilken familj som helst. Vi skrattar så vi gråter ibland, vi har stunder där vi har roligt, vi lagar mat och försöker upprätthålla rutiner.

Vi lever-vi fungerar. Och innan man satt i den här sitsen trodde man aldrig man skulle överleva någonting sånt här. Men istället har man lärt sig uppskatta det lilla. Det som verkade så litet och banalt innan betyder så mycket. Och en vän skrev till mig igår att den här situationen har ändrat hennes syn på saker och ting, och jag hoppas verkligen att det här kan hjälpa någon. Någon som kanske står på sig lite extra, någon som väljer att följa magkänslan, någon att kämpa när man kanske egentligen inte orkar mer.

Det som hänt och kommer hända Elton får aldrig vara för jäves. Det måste finnas en mening…..