Elton har svajjat mycket inatt också. Han har högt blodtryck och hög puls. Har testat nästintill allt för att lugna honom men ingenting tycks hjälpa.
Inatt har han sovit på IVA sal, jag Calle och Louie har samsats i en 1.20 säng.
Jag saknar de två stora barnen, så oerhört.
Vi pratar sinsemellan om vi verkligen ska stanna kvar eller inte. Vi har båda en känsla av att han mår som bäst hemma och här gör de egentligen inte mer än vad vi kan erbjuda hemma. Samtidigt är stödet här ovärderligt.
Men, vi reagerar knappt längre när sO2 rusar ner till 50, eller pulsen på 40. Vi är vana. Och egentligen helt förberedda på (om man nu någonsin kan bli det) att han en dag inte kommer hämta upp de här dipparna utan han kommer istället gå längre och längre ner. Det vet vi. Det är så jobbigt att inte veta när eller hur.
Själva döden är inte det värsta i det kaos vi lever i , Det är vägen dit som är olidlig. Maktlösheten, oron, skuldkänslorna, rädslan att släppa taget … för det är ju så att när Elton är borta så har han fått det bra. Lugnt, inga stick, inga mediciner bara lugn och ro. Det som är kvar är vi. Vi 5 kvar i hans familj, och sedan resten av alla som älskar honom som kommer stå handfallna och förlamade av sorg med endast minnen att ta fram när tankarna och saknaden är som tyngst.
Men Elton kommer inte lida mer. Jag är rädd att han kommer må dåligt fram till att det händer. Sen är jag mest orolig för alla oss andra som ska sörja honom resten av våra liv.
Ibland önskar jag bara man kunde fly från allt men denna kampen måste jag/vi genomlida. Falla ihop får vi göra sen
Senaste kommentarer