Igår natt vaknade jag vid 3 av panikångest. Det har nog inte hänt sedan NEO tiden. Då var det snarare regel än undantag. Minns när jag vaknade mitt i nätterna, kallsvettig och kunde inte andas – vred mig i sängen och ville bara krypa ut min egna kropp. Ville inte mer – orkade inte längre. Ville inte vara jag.
Därför blev det lite som en chock igår. På dagarna har jag ibland svårt att hålla samman, men sömnen har alltid varit ett sätt för mig att skydda mig. Sover jag slipper jag känna. Men inte igår. Ångesten höll mig i järngrepp och jag kunde inte andas.
I går skulle jag även till gyn för att göra undersökning på livmodern. Förutom återkommande cellförändringar och hot om hysterektomi så har jag sedan Eltons födelse även haft någonting i livmodern som de inte riktigt kan säga vad det är. Kontentan av besöket – de vet fortfarande inte vad det är.
Och jag kan förstå er som tycker att jag ska operera bort min livmoder – att jag ska vara glad för de barn jag har. För jag har 4 fina barn. Louie avgudar sina syskon. Men hans ledsna minspel och kroppsspråk varje gång de åker är fruktansvärt. Elton kom ju för att Louie skulle få ha ett syskon här på heltid. Den där heltiden är nu begränsad och jag vill ha min livmoder kvar.
Nu kommer säkert många av er gå banans och tycka att vi resonerar helt uppåt väggarna. Men ingen som inte suttit i den här sitsen kan förstå våra tankegångar och hur vi känner. Jag vill kunna bli gravid. Jag vill ha min möjlighet kvar – men jag har ingen tid.
Nej, hade Elton varit frisk hade det inte varit på tapeten ens. Då hade livmodern redan varit borta. Men nu är situationen annorlunda. Nej – jag tar inte ut Eltons död i förväg, men jag är också smärtsamt medveten om hans kommande liv, och smärtsam omedveten om hur långt det blir.
Jag saknar framstegen, det gör ont på riktigt.
Jag vill inte höra massa argument eller tycken i det här alls egentligen och är inte alls upplagd för att starta en diskussion kring detta för det här är någonting vi brottas med h.e.l.a. tiden.
Nej- ett nytt barn kommer aldrig ersätta Elton – aldrig på något sätt.
Trodde aldrig jag skulle behöva sitta såhär. Trodde aldrig jag skulle ha de här besluten hängande över mig. Trodde aldrig vi skulle sitta här.
Den här bloggen är allt annat än upplyftande och kanske ingenting man går in och läser för att bli på bra humör, jag hoppas snart att jag kan uppdatera om ett lugnare mer harmoniskt liv där det inte ständigt hänger mörka moln över oss.
14 dagar kvar <3
Förstår helt och fullt ert tankesätt och det är bara du/ni som vet vad som är rätt för er.
Och vet du? Jag går in här, inte för att få energi, utan för att följa Elton resa, som fastnade i mitt hjärta, sen jag först hittade dig. Önskar däremot att jag kunde ge DIG energi ?
Tack snälla ♥️