Älskade Lilla Prematur

Jag känner att jag måste förklara mig för alla jag har mött och kommer stöta på den närmaste tiden.

Det sista jag vill är att uppfattas på fel sätt, för att om jag är kort mot dig är det inte alls min mening att på något sätt var otrevlig, och det är absolut inget personligt. De allra simplaste vardagssysslor är ett världsprojekt för mig just nu, Samtidigt som att åka och handla blir ett litet ”break” i vardagen man rullas runt i så är det någonting som kräver extremt mycket energi och koncentration.  Därför kanske det låter som jag ”snäser” av dig när du hälsar, eller att jag är ointresserad för att jag vänder mig om och går. Men jag tappar fokus så otroligt lätt att om jag ska in och handla mjölk och smör och någon hälsar på mig när jag går in så har jag glömt av vad jag gör där.

Jag är så fokuserad på vad jag ska göra och vad jag ska handla (t.ex.) att jag kan inte ta in mer information än så. Jag måste gå min ”rutt” för att inte komma ut med hälften eller en tredjedel av vad jag skulle. Jag säger inte att det alltid är så, och jag säger inte att ni inte ska hälsa eller prata med mig när vi ses. Jag vill bara förklara , för jag får så himla dåligt samvete efteråt.

Sen kommer vi till det där när folk frågar mig ”hur är det?” ”hur mår du?”

-utan att på något sätt låta ironisk eller tyken, vad vill/tycker ni att jag ska svara? Om jag svarar ”bra” så antar jag att ni förstår att jag inte talar sanning. Men om jag svarar som det verkligen är, är du då beredd på svaret? Är du beredd att lyssna på mitt ältande och hela vår livskris?

Jag har suttit i er sits. Bredvid, och bara kunnat se på. Och jag hade gjort samma sak. Frågat hur mår du, hur är det? för det är så man gör. Det ingår i vårt sociala samspel, att alltid fråga hur den andra mår, och alltid ta för givet att svaret är ”bra”. Saken är den att man vill inte bryta ihop var som helst , eller inför vem som helst. Jag bryter ihop, länge och ofta. Men jag försöker bryta ihop inför dem som står mig närmast, som jag känner mig trygg med. När jag åker till ICA så vill jag bara gå på ICA, inte gråta hela vägen hem, eller gå och bita mig i läppen resten av tiden där inne för att inte tårarna ska rinna helt okontrollerat och jag glömmer att köpa blöjor innan jag åker hem.

Allt det som innan var så simpelt är så otroligt krävande vissa dagar. Och jag förstår att det inte är lätt att göra ”rätt” om det nu finns någon sådant när ni träffar oss.

Ta för guds skull ingenting personligt. Det är mig det är fel på just nu, inte er.

de älskade små <3