Det var länge sedan jag skrev här inne, det som skulle fungera som min dagbok inför allt som hänt och skulle hända lades åt sidan.
Livet kom emellan på gott och ont. Men idag bubblar känslorna inom mig. Det gör fysiskt ont, som att jag är fullproppad med var, som ett öppet infekterat sår helt oförmöget att läka ut.
Varenda gång jag tror jag är på väg att klättra uppåt så blir jag nedsparkad. Helt orimligt slår jag i botten så hårt att jag tappar andan. Jag försöker göra ljud ifrån mig, jag försöker skrika men ingen hör mig här nere. Lämnad åt at själv försöka resa mig och borsta av gruset som trängt in i den öppna sårytan.
Skulden äter upp mig. Skuden över hela min existentiella tillvaro. För allt jag är, för allt jag inte är och för allt jag aldrig kommer bli eller uppnå.
Skulden för kampen jag för både med mig själv och de som skulle finnas där när vi behöver det som mest. Misslyckandet i allt.
Skulden för för allt jag är skyldig till. För all barndom som gått förlorad när min tid står still. Alla tillfällen och alla möjligheter som aldrig kommer åter, och sorgen över att gått miste om år som aldrig kommer åter.
Ser mig själv på bild och känner inte igen ansiktet jag stirrar på. Vem är hon? Vem var hon? Vem var den där naiva lyckliga tjejen med världen för Sina fötter Hon som äntligen hade hittat hem.
ser mig själv i spegeln och känner inte igen kvinnan framför mig heller. Jag känner inte igen den där trötta blicken. All sorg oro och skuld har präglat ansiktet på henne där mittemot. Vem är hon utan allt det där som gör så vansinnigt ont.
Jag ser på Elton. Han som kämpar varenda eviga dag för att överleva. Ser mina andra barn som kämpar varje dag med att växa och utvecklas. Och däremellan är jag fast för jag räcker inte till alla.
Jag räcker inte som vän, sambo, mamma, dotter syster eller faster.
Jag vill ”rycka upp mig” och jag försöker – åtminstone ibland. Men jag tappar kontrollen. Plötsligt är ingenting i mitt liv lagom längre Allt är svart eller vitt.
Varje högt ljud känns som nålspetsar punkterar trumhinnan. Varje händelse som jag inte kunnat förutse eller förbereda mig på gör att pulsen rusar och hela kroppen ställer in sig i försvarsläge.
Jag är så trött på strid. Jag vill bara vila.
jag är så rädd för döden att jag inte vågar leva
Senaste kommentarer