Älskade Lilla Prematur

Alla Som suttit i den här sitsen vet lite hur man fungerar. Man letar ett syfte och en mening med allt som hänt – för det värsta som skulle kunna vara är att allt hänt i onödan, att allt elände är meningslöst. Hjärnan går bananas skulle man lätt kunna uttrycka det. Allt från är det mitt fel för jag trodde att vattnet skulle gå (som om jag med tankekraft lyckades ta hål på hinnorna!?) eller var det för att jag andades ut för att han föddes frisk (ja men precis Malin, universum tyckte du var lite för glad för en stund). Ni ser hur bisarrt det låter, men så funkar man i kris. Man letar efter alla möjliga omöjliga svar, svar på alla varför.

Ni som känner mig vet att jag , innan vi fick Edvin, genomgick ett avbrytande av en graviditet. En liten tjej som fick bli kallad Lea som hade en grav missbildning som heter acrani. Med acrani menas att skallen inte växer samman som den ska och hjärnan börjar tillbakabildas. Detta innebar att hon i stort sätt inte hade någon storhjärna och de sa att hon aldrig skulle kunna leva utanför magen mer än några timmar. Just då resonerade vi att hon aldrig skulle få ett värdigt liv , aldrig kunna se eller känna och att det var bättre att avsluta graviditeten där och då.

Nu har jag fått för mig att jag straffas för det. Att jag straffas för Lea. Att det är någon olidlig hemsk mening med mitt liv, att jag ska vara mamma åt ett barn med hjärnskador. Att det på något sätt måste vara mitt ”kall”. Nu sitter jag här efter en resa till helvetet och tillbaka på 7 månader, men med ett levande barn med samma skador som Lea. Skillnaden är att elton var frisk från början.

Man hamnar lätt i en självdestruktiv spiral där man ständigt staffar sig själv. Att det som hänt är mitt egna fel. Karma.

Tänk om man bara kunde gå upp i sitt egna huvud och städa och röja undan lite, sortera och lägga saker där de hör hemma.