varje gång jag mår sådär tjyvens, varje gång jag tappar fotfästet så rotar det sig nästan alltid i tanken på hur allt kunde varit, hur det SKULLE varit. Det hade varit så mycket enklare om vi hade haft en diagnos från början,att han föddes men med hjärnskador. Nu förlorade vi Elton. Det som var den lille kille som vi skulle ta med oss hem, som var en lillebror och vår sista, dog där på ryhov de dagarna när han väntades ut.
Vi har en annan Elton nu. En liten tapper kämpe som slåss för livet och ständigt förvånar omgivningen. Nej, han är och kommer aldrig bli som andra barn. Den möjligheten är borta. Och jag blir rädd för framtiden och för hur det ska bli för vår familj när Elton växer upp. Kommer vi få hjälp, hur blir det med assistans. För några år sedan behövde man Inte vara rädd för att falla genom vårt trygga skyddsnät på det sättet vi måste idag. Hur mycket kommer vi orka…
ibland (jag får sådana skuldkänslor när jag ens tänker tanken) blir jag så fruktansvärt trött. Trött på allt, vill bara att livet ska vara som det var innan. Vill ha tillbaka våra liv igen. Men jag älskar Elton, så gränslöst. Jag kan ändå inte se mitt liv utan honom. Jag önskar bara någon kunde ta det här, om ens för en stund, att slippa bära det hela tiden. Att bara få vila en stund, att kunna andas fritt igen. För det är så fruktansvärt jobbigt att andas ibland
Jag har fastnat i din blogg. Du skriver om känslor jag känner som jag aldrig vågat skriva. Min son föddes i Eksjö juli -16, allt såg bra ut, barnmorskorna pratade om min förlossning som en skolboks-förlossning. Ut kommer Isac, livlös och blå. För att göra en lång historia kort så fick han syrebrist och vi bodde i Jönköping 1 månad och hade hemsjukvård 1 månad. Sonden blev vi av med när han var 2 månader. Cp-skadan blir vi aldrig av med. En skada helt orsakad av barnmorskan. Ibland fattar jag inte hur jag ska orka livet längre. Kärleken till Isac är den största jag kännt, men så mycket man drömmer om livet som skulle varit.
Vet inte riktigt vad jag vill med min kommentar, låta dig veta att du inte är ensam om dessa tankar, att prata om att vi har dem är det enda sättet att ta bort tabu-stämpeln på det. Skickar också styrkekramar, massvis av dem, och en förhoppning om att livet kommer bli bra för våra superhjältar ♥️