så mycket tankar som snurrar i huvudet ikväll. Ett starkt begär av att få skriva av mig alla de här mörka tunga minnerna, känslorna och tankarna som helt plötsligt började fylla min redan trötta själ.
Oftast fungerar allt väldigt bra. Man glömmer bort sorgen i den rullande vardagen man lever i. Men ibland blir man påmind och skuldkänslorna och alla destruktiva känslor snor in en i en elak mörk spiral som virar in hela hjärnan och själen i något som liknar ett trassligt garnystan. Det är svårt att hitta en röd tråd på vad man känner, Svårt att sortera rätt känsla på rätt hylla, svårt att hålla sorgen och ilskan realistisk.
Dödsångest. Både för mig själv och de som står mig nära. Tillochmed dödsångest för de som kanske inte står så nära ändå.
Glädje, rädsla, avundsjuka …..
jag hatar min kropp. Jag hatar den så förbannat. Hatar vad den inte lyckats åstadkomma, hatar vad den aldrig kommer klara av. Hatar att den inte lät Elton stanna när han behövde. Han var frisk. Han var F.R.I.S.K.
Som en käftsmäll varje gång jag tänker på det. Alldeles för färskt för att jag ska kunna glädjas åt de 11 dagar han fanns med oss. Jag blev bestulen, HAN blev besluten, all glädje och förväntan, alla fotbollsmatcher, bråk med syskonen, lek och barnkalas, på sig själv…
Nu brottas jag med nya tankar. På måndag opereras jag. För andra gången kommer de att ta bort delar av min livmodertapp för att minsta risken för cancer. C- ordet. Som jag hatar det. Så många i min närhet som fallit offer för den där jäkla skitsjukdomen. Grava cellförändringar och högrisk. På måndag får jag även veta om det ens är möjligt att göra en sådan operation till eller om jag måste operera bort hel livmodern. Mitt första hem till mina barn. Där de vuxit och blivit människor. Trots vetskapen om att jag kanske måste för att finnas kvar för mina barn jag har kan jag inte hjälpa att sörja de barn jag aldrig kommer kunna få. Kanske hade jag aldrig mer velat ha barn i vilket fall som, men det spelar ingen roll. Jag vill själv göra ett val. Känner mig stympad. Tvångssteriliserad. När Elton inte finns mer vill jag ha ett helsyskon till Louie. Nu kanske jag aldrig får möjligheten.
Kan inte hjälpa att undra hur mycket ont jag gjort i mitt liv för att förtjäna det här. Jag älskar och hatar mitt liv så mycket på samma gång så ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta.
Elton är stabil. Han verkar återhämta sig så pass att vi kanske kan sluta med salttillskott såsmåningom. Han äter ca 20 ml på flaska under en måltid, han är vaken och är inte lika svullen. Han nästan skriker ibland och har visat små tendenser till gråt. Jag är så imponerad av denna lille kille. Det märks vilken vilja han har att stanna. Vi har fantastisk personal runtomkring oss. Fantastiska vänner familj och bekanta. Och så Calle förstås. Den bästa, klokaste mest underbara människa jag vet. Jag älskar dig och barnen så ofantligt.
Här ska jag avsluta mitt virrvarr ikväll. Nu ska jag försöka sova med en liten lättnad av att fått skriva ur mig alla känslor. Jag lämnar dem här-i bloggen, för alla er att se. Som en öppen ärrad bok där nästan varenda blad är skadat och skört och vissa kapitel är för riskabelt att läsa om ifall sidorna faller samman och försvinner.
Förvirrande -precis som jag.
Senaste kommentarer