Älskade Lilla Prematur

Är inne i en deppig period just nu. Jag brukar hämta mig rätt snabbt från de här dipparna men denna gången är det någonting som håller själen i järnhand och vägrar släppa. Känns som någon ständigt har en knuten näve runt hjärtat och när du minst anar det, kramar åt för allt vad den är värd. Alla varför, alla varför inte….

Igår stålsatte jag mig, och gick in på Eltons journal för att läsa om tiden han blev sjuk. Så mycket fel – med facit i hand. Ibland blir jag så rasande arg, och sorgen kastar sig över mig som en tsunami. Varför lyssnade de inte på oss. Varför tog de mig inte på allvar när jag tillochmed slutade gå in till Elton för jag kände mig så maktlös. Hur kunde de tänka att det var normalt, hur kunde de missa allt det där. Hur kunde de anta att febern han hade kom från VVM (varmvattenmadrass i säng) Hur kunde de inte lägga pusslet. Hur kunde de anta att feber, medvetslöshet, andningsuppehåll och allt det andra inte hörde ihop. Alla sa till mig att jag kunde vara lugn, de vet vad de gör, de har sett det här innan…. jag ville så himla gärna ha fel. Men jag hade så rätt.

Jag vet inte om jag någonsin kommer kunna lita på vården igen. När jag var 16 år höll min far på att dö ifrån oss efter ett brustet aneurysm i hjärnan som ingen tog på allvar. Efter flertalet besök på akuten i Eksjö med huvudvärk som han själv upplevde som olidlig, och under en period på 2 veckor, sprack det ordentligt och min pappa blev i stort sätt dödsdömd – 47 år ung. Hela hans resterande liv har bestått av ett liv i rullstol. Det är en helt annan historia, där känslorna sitter precis lika färskt som för 15 år sedan. Och så händer det igen. Med min son. Hela hans liv är förstört – för att ingen lyssnade.

Jag känner mig så himla ensam ibland. Fast jag verkligen inte är det. Men ingen kan hjälpa mig. Ingen kan hjälpa oss. Det är förändrat för alltid, och vi kan aldrig göra någonting åt det. Jag har så mycket känslor så det snart bubblar över. Och i en normalt tillstånd skulle alla känslor sorteras upp och läggas prydligt i fack. Men det finns inte här, alla känslor ligger i en stökig hög, utan ordning eller sorti. Letar efter en viss känsla men hittar den inte, får tag i en annan som plötligt ersätter det jag egentligen var ute efter,

Klarar inte av att folk pratat om Elton med mig just nu, minsta lilla fråga kan få mig att börja gråta. Lika rörigt som detta inlägget är , är mitt huvud och mina tankar.

Vem är jag……